Om artikeln

A marginalized children’s rights agenda: the role of formal coach education in the recontextualization of children’s rights knowledge in sports

Sport, Education and Society

Artikelförfattarna har undersökt hur tränarutbildningen bättre kan förbereda tränare på att respektera och främja barns rättigheter i sina dagliga möten med barn och i de beslut de fattar..

Vad handlar artikeln om?

Artikeln handlar om hur formell tränarutbildning kan bidra till att översätta kunskap om barns rättigheter till praktisk kunskap som idrottstränare kan förstå och tillämpa i sitt dagliga arbete. Mer specifikt undersöker studien hur barns rättigheter representeras i tränarutbildningen, hur denna kunskap integreras med andra kunskapsområden och hur den förmedlas på ett sätt som hjälper tränare att förstå vad barns rättigheter innebär i praktiken. Det övergripande syftet är att förstå hur tränarutbildningen bättre kan förbereda tränare på att respektera och främja barns rättigheter i sina dagliga möten med barn och i de beslut de fattar.

Varför är det viktigt att studera detta ämne?

Barns rättigheter erkänns alltmer som en viktig del av arbetet med att skapa trygga, inkluderande idrottsmiljöer som främjar barns utveckling. Men att känna till att barn har rättigheter innebär inte nödvändigtvis att man vet hur dessa rättigheter ska omsättas i praktiken. Tränare fattar regelbundet beslut om laguttagningar, talangidentifiering, tävlingar och prestationer. I sådana situationer kan svåra avvägningar uppstå, där barns rättigheter behöver vägas in i förhållande till idrottens prestationskrav och ambitioner. Därför är det viktigt att undersöka hur tränare kan få stöd i att omsätta principerna om barns rättigheter i konkreta handlingar och beslut i sitt dagliga arbete.

Ingår studien i en större undersökning?

Ja, det här är den fjärde och sista studien i min doktorsavhandling, som undersöker hur kunskap om barns rättigheter översätts till praktisk kunskap inom idrotten. I avhandlingen har jag undersökt vilken roll olika aktörer och sammanhang spelar i den här processen. Mina tidigare studier har fokuserat på vilken roll forskning, specialidrottsförbund, idrottsföreningar och tränare spelar i den här processen, medan den här avslutande studien undersöker den formella tränarutbildningens betydelse.

Vad innebär resultaten?

Resultaten visar att om vi vill stärka arbetet med att förverkliga barns rättigheter inom idrotten behöver dessa rättigheter integreras tydligare i både innehållet i tränarutbildningen och i dess pedagogiska arbetssätt. Det räcker inte att bara nämna att barn har rättigheter. Tränare behöver också få möjlighet att koppla principerna om barns rättigheter till idrottsspecifik kunskap och de prestationskrav som de möter i praktiken. De behöver till exempel förstå hur de kan agera i enlighet med barnets bästa när de fattar beslut om laguttagningar, talangidentifiering och tävlingar.

Principerna om barns rättigheter kan vara abstrakta, och det är inte alltid självklart vad de innebär i konkreta idrottssituationer. Tränarutbildningen har därför en viktig roll i att hjälpa tränare att tolka dessa principer och tillämpa dem på de verkliga utmaningar de möter. Det handlar alltså om att gå bortom att förklara vilka rättigheter barn har och i stället fokusera mer på vad dessa rättigheter innebär för tränarens praktik.

Var det något i resultaten som förvånade dig?

En överraskande upptäckt var att varken barns rättigheter eller barnkonventionen nämndes i den tränarutbildning som vi undersökte. Samtidigt visade de tränare vi intervjuade ett stort intresse för barns rättigheter som ämne för diskussion och uttryckte en önskan om att kunskap om barns rättigheter skulle integreras bättre i tränarutbildningen. Jag tyckte att den här kontrasten var särskilt intressant. Den tyder på att det finns en lucka i den formella utbildningen, men också en möjlighet att stärka barns rättigheter som en del av tränarnas kunskap och praktik.

Var det en spännande studie att genomföra, och varför?

Ja, det var en mycket intressant studie att genomföra, inte minst eftersom den kombinerade tre olika datainsamlingsmetoder: dokumentanalys, intervjuer och observationer. Genom att kombinera dessa metoder kunde jag undersöka inte bara vad som ingick i utbildningsmaterialet, utan också hur barns rättigheter diskuterades och uppfattades av tränarna och hur tränarutbildningen genomfördes i praktiken. Jag uppskattade särskilt möjligheten att samtala med tränare och observera en tränarutbildning på nära håll. Genom att föra samman dessa olika perspektiv fick jag en mer nyanserad förståelse av ämnet än vad någon enskild metod hade kunnat ge.